Jag var lycklig.
Jag hade precis hittat ett band som jag kunde visa för farsan.
Jag har alltid varit ett Backstreet Boys- Fan. Jag gillade hur Brian hade sitt äldre utséende, och hur Nick hade sitt yngre hår. Det var allas favoriter. Jag kunde inte undgå det. Eller dom. Jag gillade BSB som om det vore det enda som bestod i mitt liv. Och tanken på att aldrig få se dom live fick mig att börja gråta.

Året var 1999, och jag gick i fjärde klass. Man började intressera sig för pojkar. Blott typ 12 år gammal så blev min bästa låt "All The Small Things" Med blink-182.
Jag älskade hur det inte lät som BSB, jag älskade att det lät rockigare, jag älskade allting med dom.
Jag hatade att de alltid vinkade "hej då" från flygplanet de var på när jag alltid kom på slutet av deras video.

Åren gick och jag jag älskade en annan låt med "blink-182"
Låten var "First date", från deras TOYPAJ-album från 2002.
Jag kommer ihåg hur MTV var vra just då och spelade just den låten.
Jag var barnvakt precis då.
Eller. Jag var nog inte barnvakt. Utan jag gillade att umgås med min minimala granne. Han var som en lillebror jag aldrig hade och försökte ha så kul med honom som möjligt, eftersom jag var yngst, och inte hade samma erfarenhet av att umgås med barn. Jag tog alltid med honom ut på pulkaåkningar, eller landhockey, lekte skola eller helt enkelt på picknick på speciella ställen, som jag tyckte, och berättade det förhonom. Han förstod nog inte, eftersom han bara var tre till fem år gammal. Nu är han typ fjorton år gammal och jag dör av bara tanken.
Jag undrar hur det skulle vara om vi var grannar föralltid.
Skulle vi fortfarande vara grannar?
Skulle de fortfarande bo här?
Jag har inte sett dom sen de flyttade härifrån, innan det frukstansvärda hände.


Jag hade fått ett jättebra betyg på mitt engelskaprov och jag ville stolt visa det för mina föräldrar.
Detta var någonstans sommaren 2001 och mitt liv var på topp. Livet lekte! Inga bekymmer.
Jag bodde med mina syskon och mina föräldrar i ett radhus, i ett bra område, sen 1990. Vi flyttade dit då jag var tre år.

Jag kommer ändå ihåg vissa grejer innan det, så kom ihåg vad ni gör med era barn från 0-3 år. För de kan minnas. Eller så är det bara jag som är sjuk ihuvet.


Jag hade håltimme. Det var någon svenskalektion som var inställd och jag hade fått ett sjuhelvetes bra betyd på engelskan innan. Jag gick i sjuan. Jag var GRYM! Jag har alltid behärskat engelska bra, och jag har alltid haft relatovt bra betyg. Inte jättebra, men hyfstat. Man är inget läshuvud - men inget läshuvud heller.

Eftersom  jag hade håltimme så gick jag hem, det var jag och min kompis på gatan. <Hon var inte hora - utan en  kompis jag hade sen jag flyttade in på samma gata som henne. En barndomskompis. Hon var min bästa tjejkompis. Jag hängde alltid med killar och jag hatade tjejer med dockor.
Jag är en tjejkille.
Jag gillade turtles och bilbanor.
Dock så hade jag Barbies och dockor, som alla tjejer, men helst så lekte jag på min brorsas bilbana och jag ville alltid vara med mina äldre bröder. De var mina förebilder.


Jag kom hem, mamma var jätteledsen och jag kunde inte förstå hur det junde vara så dåligt med tanke på mina betyg och hur mycket livet lekte.

Denna dag raserades mitt liv totalt.


Jag fick  reda på, just denna dag - att mamma och pappa skulle skiljas. Detta var typ år 2001 eller 2002.
Jag kom hem med ett prov som glänste MVG i engelska och jag skulle visa mina föräldrar hur stolta de skulle  vara över mig.
Det jag inte visste då var att mina betyg skulle sänkas - som fan.
Det var den här dagen som mitt liv skulle raseras - för alltid.


Jag kom hem och mamma grät. Pappa grät (!).
Allt som hade med familj att göra - var borta.
Pappa var tvungen att berätta att han hade träffat en annan och att han skulle satsa på henne.
Jag hade precis fått en hund som hette Baloo. >En Tibetansk Spaniel som var sötare och snällare än vad som fanns på denna jord.
Det var min andra hund - och jag älskade honom över allt annat.
Jag hade en Chihuahua som hette Skrållan innan - men hon dog när hon födde sin andra kull och jag höll på att dö av sorg.
Det var den sorg jag hade upplevt.
Jag trodde inte att jag skulle behöva uppleva någon annan sorg innan det som jag fruktade mest skulle inträffa....


Mina föräldrar skilde sig.
Jag hatade min pappa.

Jag la en lapp hos pappa där han sov och berättade att han minsann inte skulle få låta några jävlta fittungar få mitt rum.

En dag ringde pappa.

"Har du hört?"
"Aaa.!
Pappa grät.
Farfar hade dött.
Min älskade gotlänning till Farfar. Hur skulle farmor klara sig?
Vi pratade lite, sen la vi på.

Jag och pappa kom nog på den dagen att man är ganska viktig för varandra. För man vet inte när man kan förlora någon härnäst. Farfar dog av hjärtat typ.


Jag var med Alexandra och hennes familj ute på Norrhagen. Där de hade bokat en stuga och vi hade hela gården för oss själva.
På dagen hade jag pch ALexandra fiskat.
Jag fick jättemånga aborrar. Vi grillade dom i folie och fisk har aldrig smakat så gott.
På kvällen ringde pappa. Han berättade att han var tvungen att sälja huset på mjärdvägen. Där jag hade växt upp.

Jag grät mig till sömns.


Pappa flyttade till Hölö som ligger vid Södertälje.
Jag såg till att det blev till min fördel, eftersom jag nästan bodde i Trosa då.

Jag och min bästa kompis Alexandra hade bott där, mer eller mindre sen hennes mamma började jobba där, och vi hade fått många vänner där.

Efter det bodde jag hos min mamma. Vu flyttade - till en lägenhet och pappa bodde i hus, med sin nya. Jag hatade henne. Och har alltid gjort.

När jag var hos pappa så var det enbart för att jag ville säga hej till pappa (som jag inte erkände) och för att jag ville vara i trosa med mina vänner. DVS supa mig full och glömma att jag levde. För en stund.

Pappa fick den geniala idén att campa med husvagnen. Japp. Jag, pappa och fittan åkte för att campa. Alexandra var med också såklart.
Ni kommer veta varför hon är en fitta snart.


Vi campade, och hade trevligt. I Trosa.
Hihi. Jag och Alexandra var fulla varje kväll även fast vi inte fick. Vi ljög. Men vi kom alltid hem. Även fast vi åkte en Securitasbil ut.
Mern jag kännde inte att jag var skyldig pappa något värt.
Jag ville honom allt ont.

Jag hade ett eget rum på Hölö. En lite större garderob. Min bror hade inget rum. Jag har ingen aning om varför.
FIttans ungar hade ett varsitt. Bara där så ville jag skjuta henne. Det var inte så konstingt kanske. Hon var strl XL och mamma är världens finaste och hon, fittan alltså, hatade mig.
Jag hatade henne. Men jag försökte. När jag ändå var där. Men nej.

Hon har alltid hatat mig.
Kan vara för att jag sa vad jag tyckte och tänkte. Jag var inte den som la mig på rygg i underläge.
Jag hade stort inflytande på pappa och hon hatade  det. Det jag sa till appa var det som gällde. VAre sig hon ville eller inte och vare sig pappa ville visa det för henne eller inte.


Jag har inte kommit till det värsta än.
Jag utnyttjade pappa så mycket jag kunde.
Jag fick en moppe, jag sa det, jag sa hit och jag sa dit. Allt för att jag skulle visa att mig var inte den brud'
man kunde stampa på utan att det skulle ta ett tag för att kunna vara polare med mig. Även fast det var min pappa. Med ändå så var det han som hade splittrat min familj. Mig själv. Mina syskon. Mamma. Älskade mamma.



Jag var lycklig. På utsidan.
Nu var det dagen D.
Juni 2003.
Jag slutade nian.
Jag var en attentionwhore.
Mina betyg hade sjunkit i botten. De var riktigt dåliga. Jag hade börjat skolka och slet i vilket när pappa skilde sig från mamma.. Jag hade börjat dricka. Riktigt mycket.
Jag och Alexandra gick hem på håltimmarna och söp.  När vi kom tillbaka så skateade vi bara. Vi hade alltid en skateboard under armen, och sket i vilket. Så fort det var håltimme drog vi till vilken backe somhelst och drog nedför med våra brädor. Vi älskade det.
Ibland stod vi på brädorna hellre än att vara en dag i skolan. Dock så började vi när skolan började och kom hem när det slutade.
Jag älskade alexandra och mig.
Alla mobbade Alexandra för diverse.
Jag var alltid den som stod upp för henne. Jag sket i vilket. Hon var min kompis. De sa "Hora" hit och dit. Jag var med i en grupp i skolan som hette "Hata Alexandra-klubben" innan jag visste bättre. Jag gillade ju henne. Och det sa jag till alla sen. Okej, jag blev utesluten från vissa grupper. Men det skiter väl jag i. Jag hade mig själv - och henne. Det skulle visa sig att det var värt det.

Vi var på väg till matsalen en gång.

"HORA!!!!!!!"
Det var några som var ett år yngre än oss.
Vi var på väg till matsalen och då var man tvungen att gå utomhus för att komma till den och alla hade nästan rast samtidigt.
Jag vände mig om "Aaaa men. HÅLL KÄFTEN! Kom med nåt nytt. Och vet ni ens nåt om henne?! Nej, just det."
De sa aldrig något efter det.
Alexandra hade aldrig varit gladare. Jag såg det på henne. Hon hade aldrig haft någon som sa något till hennes fördel. Utan hon  har bara haft någon brevid, men som har varit tyst.

Jag och Alexandra har varit oskijaktiga sen dess.
Vi var 14 år.



Vi har upplevt somrar i Trosa. Vi har jobbat där.
Jag fick kontakt med Gabbe, via internet och vi bestämte för att träffas.
De kompisar vi hade träffat då, som var mycket äldre, tyckte att det var en dålig idé - att jag pratade med honom. Men vi fick in honom i gänget tillslut.
Nu lirar han i ett band. Vi tyckte det var jättekul för honom.
Men nu har de blivit ganska kända.
Jag hatade honom för att de var förband till Raised Fist.
Mina favvosar!
Adept heter dom.

Jag och Alexandra slutade nian. Tillsammans.
Mitt där emellan så hade jag försökt att bli Lucia med dreads. Ja jag har haft dreads. Alexandra gjorde dom på mig. Det såg riktigt bra ut. Men jag har tyvärr inget kort på det. Jag blev inte Lucia. What a chocker.
Våran klass kunde inte komma överens om vilken låt vi skulle köra. Så halva klassen körde "Hallonsaft" och den andra halvan körde "Eye of the tiger", sen gjorde vi värsta showen, så de som körde hallonsaft (vilket var jag och mina girls) fick dra ut sladden, ahh på låtsas dårå, och så fick de andra köra deras jävla Eye of the tiger. Samtidigt som jag, Alex, Malin och Desse glen in i kemirockar och körde diverse moves, jag har ingen anig om varför, men vi bara gjorde det.








Efteråt fick jag en halv kram av min pappa.
Jag var jätteglad av att han var där.
Själv också.
Han betydde mest, även fast jag låtsades som om att han inte betydde något.


Jag visste inte då att efter denna show som jag och klassen 9D drog till med och sen sjöng jag och Linda Good Charlotte - Wondering och efter det så sjöng jag och tre brudar Nationalsången. Jag visste inte då att detta skulle vara de bästa dagarna av mitt liv.


Jag och Alexandra jobbade i Nynäs denna sommar och vi jobbade i Hamnbodarna. Vi sålde kryddor som vanligt. Vi hittade på en egen kryddblandning och gav den som ett gratisprov till folk. "Atena mix" hette den. Bara för att vi höll på att garva fittan av oss när vi tänkte på namnet. Men kunder kom faktiskt tillbaka och ville ha en hel påse. Vi hade skrivit upp det nånstans i blocket där vihade skrivit och klippt ut alla Nynäsposten-grejer som hade med oss eller våra kompisar att göra.


Nu var det midsommar.
Den 20:e juni 2003.
Jag och Alexandra jobbade som vanligt.
Sen skulle vi fira midsommar i Trosa. Det fanns inget vi gillade mer än just Trosa. och alla kompisar där.
Pappa ringde. Han frågade vad jag skulle göra på kvällen och önskade mig en glad midsommar. Jag var faktiskt trevlig pch frågade vad han och Fittan skulle göra. De skulle hem till någon där ute på hölö.

Vi hoppades att få sluta snart och hade stora förhoppningar för kvällen.
Alexandra frågade vad klockan var.'
Jag sa "13.00 PRICK!"
"Näe?" Sa hon då och fortsatte "Det måste ju betyda något!!"
"Haha, ja. Bara det inte är något dåligt." sa jag då.

Det vi inte visste då var att det var det värsta som kunde hända i hela mitt liv.



Äntligen så hade vi slutat. Vi stängde igen kryddboden och hennes pappa hämtade oss s¨vi kunde dra och handla på kvantum inför kvällen och sen dra till Trosa.

Inne på kvantum får jag ett telefonsamtal.
Det telefonsamtalet man bara önskade att man inte fick.

"Hej, jag är fittans kompis. Vart är du?"


EH. Va?
För det första, fittan heter inte fittan, men hon är inte värd något annat namn.

Jag fortsatte.

"EH, jaha? Vad fan vill du?"

"Jo. Jag är fittans kompis och..... Är du hemma'?"

"Nej det är jag inte. Vad fan vill du????"

"Alltså. Du borde åka hem. Det har hänt något med din pappa"

"........."
".......... Asså. VA? Vadå hänt? Jag skiter i vem du är, men när du surrar om pappa. Vad är det med honom? Asså. Va? Berätta?"

Jag fattadeingenting.
Jag trodde det hade hänt en olycka och jag var helt inställd på att åka in till sjukhuset. Ingen säger sådär. Inte om min pappa. Men jag fick ett bra skutt i bröstkorgen när fittans POLARE ringer och säger såhär. Då visste jag att det var allvarligt.

Hon sa bara "Du måste åka hem. Jag kan inte berätta mer än så. Din mamma får berätta hemma sen."


Jag tänkte:
"vad fan?! Inget, och absolut inget händer mig eller min familj!"

Jag sa:
"Va? Säg vad det handlar om. Vad har hänt pappa? Jag ska till Trosa, jag ska inte hem!"

Hon säger:
"Åk bara hem"



Helvete.
Vid det laget stod Alexandra brediv mig och såg paniken i mina ögon.
Jag sa bara:
"Jag måste hem. Det har hänt något med pappa"


Hennes pappa skjutsade både mig och henne hem till mig.

Ingen var hemma.
Jag fick panik.
Jag ringde mamma.
Hon grät, jag hörde min bror också. De grät.

Jag dog, nästan.

Den där väntan kändes som trehundra timmar.
Ovissheten. Jag visste ingenting. Jag väntade.

Jag och Alexandra var på mitt rum.
Jag hörde dörren öppnas, jag sprang ut.
De var förstörda.
jag visste att det var något allvarligt.


Jag möttes av världens kram av mamma och min bror.

"Din pappa.... Han är död"


Mitt liv raserades.
jag kramade tillbaka. Alexandra hörde nog från mitt rum.
Jag vände mig bara om och gick in på mitt rum.
Jag kom in. Föll ner på knä. Alexandra kastades över mig.
Jag grät. Hon grät.
Jag vet inte hur länge.
Vi låg där.



Alexandras pappa kom och hämtade henne.
Jag och familjen åkte till Södertälje sjukhus.
Alexandra sa "Du måste hälsa honom från mig"
Jag lovade.


Vi kom in.
Där sitter Fittan. Och hon som hade ringt mig.

Jag såg svart.
Hon hade säkert mördat honom.

När hände detta? Var det någon som frågade. Jag kommer inte ihåg vem.

Fittan sa "Klockan ett"
"Vi skulle bara cykla. Men han ramlade av cykeln och bara var borta. Det hände så fort"

Hallå. 13.00.
Jag tänkte bara
"Vafan. Detta var helt sjukt. Just detta klockslag så ville jag och Alexandra sluta. Men just då så dog min pappa."


Jag kom in till pappa.
Det såg ut som om han låg och sov.

Eftersom jag är rädd för skyltdockor så vågade jag inte jag ta på honom. Jag trodde väl inte riktigt på det och tänkte att han skulle hoppa upp och skrika.
Men nej.


Sen var jag tvungen att gå in själv.
Jag skulle ju hälsa från Alexandra.

Jag sa:
"Hej pappa. Förlåt.
Jag ska hälsa från Alexandra också.
Jag älskar dig"


Bara det att det var lite sent att säga det.
Jag  hade förlåtit honom. Jag ville bara dra ut på det. Jag ville att det skulle kännas mer än vad jag eller de andra kände när han svek oss.
Men jag tror han fick känna det.
Barnen vände sig mot honom. Mamma. Usch.
Mamma har det bra nu. Tur att hon träffade sin man. Tur att han finns.
TUR att inte jag fick för mig att vända mig mot honom i början. TUR att jag hajade att det var för mammas bästa.
TUR att jag har hjärnceller.
Några iallafall.


Efter sjukhuset så drog jag till Trosa iallafall. Jag ville inte sitta hemma och vara depp.
Då skulle jag bli galen.
Jag åkte dit och spelade glad.
Något som jag skulle bli riktigt bra på senare.

När jag kom till Trosa så bodde vi i husvagn.
Det var jag och Alexandras familj. Min andra familj ungefär.

Jag fick ett sms ungefär samma tid då jag precis kom fram och la mig på "sängen".

"Jag såg en stjärna falla.
Och det var du.
Jag älskar dig nu och föralltid.
Men allra mest just nu!"

Jag dog nästan lite. Men då visste jag att folk brydde sig.
Jag hade inte fattat det än, Och det tog ett bra tag.
Att min pappa var död.
Han fanns inte mer.

Vi kunde inte mer prata om musik.
Vi kunde inte mer prata om blink-182 eller Metallica.
Vi kunde inte länge jämföra våran musik och prata om det i timmar. Vi kunde inte längre bara bara i samma rum utan att veta att vi skulle sakna varandra i all framtid i vetskap om att den ena skulle vara borta en dag.

Samma år. På Alexandras födelsedag så dog min morfar.
Jag orkade inte mer.
Jag hade feber.
Jag var inte ens på hans begravning.
Jag dog lite till.

Fittan tog såklart allt hon kunde på boupptäckningen.
Jag ville ha en film. Den fick jag inte.
Min moppe som jag fick - den fick jag köpa för 3000kr. MIN MOPPE!
Min säng och tillhörande stolar. Det hade han visst sålt innan han dog.
EH, varför skulle han göra det?!
Husvagnen. Den fick hon ju minsann.
Pappa jobbade av den hos en kollega. Hon ringde väl upp och körde "Buhu, det är synd om mig"
Den har vi haft många semestrar i!
Hon har behandlat min mamma fel
På begravningen och prästens tal (eller vad fan han var för nåt) så lät det som om han hade levt i 1,5 år.
Så därför. Är hon inte mer värd än att bli kallad för "Fittan" i min blogg.
Skottpengar på hennes huvud borde sättas.
Man behandlar inte folk så som hon gjorde.




Gymnasiet började. Utan pappa.
Det kändes konstigt.
Jag hade massa pengar.
Men ingen pappa.
Ingen farfar.
Ingen morfar.

Jag köpte kläder.
Jag köpte mer kläder.
Jag trodde smärtan skulle försvinna.
Det gjorde det för stunden.
Efter ett tag så hjälpte ingenting.
Gymnasiet var hårt.
Jag kämpade.
Skolkade.
Sov.
Drack.
Knarkade.


Verklighetem slog mig i skallen när jag insåg hur dåliga betyg jag hade.
Jag ville ju bli något.

Jag kämpade som fan det sista året.
Jag fick inga höga betyg. Men jag fick en del betyg som jag trodde att jag inte ens skulle få något betyg i alls.
Jag dansade genom korridoren då jag fick VG i Rörlig bild A. Det var mitt högsta betyg i någon ämne.
Överhuvudtaget.

Jag ä'rändå glad att jag fick de betyg jag fick. Det fanns andra i min klass som hade sämre.
Jag kämpade faktiskt i slutet.
Lite sent kanske. Men jag hade ingen ork.



Efter gymnasiet fick jag jobb.
Inom restaurang.
Och Vården.


Tillslut valde jag bort Vården och siktade in mig på Restaurang.
Jag fick även min bartenderutbildning som jag alltid velat ha.
När pappa fyllde 40 stod jag för groggarna. Jag blandade, till alla som skulle ha. Själv drack jag onte en droppe. Fast jag var ju ioförsig tolv år.


Allt detta kom ut för att jag lyssnade på en blink-182 låt.
De får mig att minnas.


De btra stunderna, och kanske de dåliga. Men mest de bra.
Jag och pappa satt ofta och lyssnade på blink. Jag tror att det var skönt för honom att höa något annat än BSB.
Det fanns lite rock i mig. Jag hade vuxit.
Jag fick även två av mina blinkskivor av honom.


Ju längre tiden går minns jag mindre och mindre av min pappa. Om 10 år kommer jag säkert inte minnas hur han såg ut.
De minnen jag har bleknar mer och mer.
Jag var bara femton år när han dog.
Just då så kändes det som om vi hade gjort allt tillsammans.
Just nu så vet jag knappt vem han är känns det som.
Jag har kollat igenom mitt fotoalbum.
Jag har inte ens ett kort på honom och mig tillsammans.
Och det kommer jag nog aldrig att ha heller.
Jag vill ha som Jonnie.
Ett kort på honom och mig på kylskåpet.
Istället har jag kort på honom när han var 15-17 år.
JA! För jag vet ju verkligen hur han var då!
Åh.


Så med detta säger jag:

Ta vara på de älskade ni har.
Imorgon kanske de inte finns där.







Jag och morfar.


Farfar.


Pappa.




Ibland kommer verkligheten ifatt mig. Och jag hinner inte göra något, än att bara bryta ihop för mig själv.
Det är nog därför jag är singel. Jag hade en som förstod mig.
Men jag har inte utsatt någon annan för just det - mig.

Och jag jag vågar inte göra det heller.